Bakgrund
Radiovågor är den mest lågfrekventa formen av elektromagnetisk strålning. Genom att modulera vågorna kan man skicka signaler genom radiovågorna, så kallad radio.
Radiosignaler som används för att skicka ut ljudinnehåll från en sändare till många mottagare kallas för rundradio. Detta skiljer sig t ex från mobiltelefonsignaler där signalerna utnyttjas av både sändare och mottagare eller från t ex Bluetooth-signaler där signalerna går mellan en enskild sändare och en enskild mottagare.
Upptäckt och tillämpning
Förekomsten av radiovågor förutspåddes först av den skotske matematiska fysikern James Clerk Maxwell år 1867. Tjugo år senare genererade den tyske fysikern Heinrich Hertz radiovågor i sitt laboratorium. Sedan dess mäts radiovågor i enheten Hertz, som kan utläsas radiovågor per sekund. Slutligen utvecklade den italienske uppfinnaren Guglielmo Marconi de första praktiska radiosändarna och -mottagarna runt 1894.
Tillämpning i Sverige
Från början användes radio främst för telegrafisk kommunikation mellan fartyg och land och i Sverige reglerades rätt att sända radio sedan år 1905 genom att man var tvungen att ansöka hos regeringen om tillstånd, där Telegrafverket (nuvarande Post- och Telestyrelsen) först fick yttra sig.
Rundradions början i Sverige
I Sverige genomfördes den första rundradiosändningen år 1921 i Boden och år 1922 började Telegrafverket försökssändningar i Stockholm. Under de första åren på 1920-talet dök även flera olika radioklubbar upp i landet som provsände rundradio, mestadels finansierade genom annonser, men med relativt låg effekt.
Telegrafverket föreslog för regeringen år 1923 att rundradioverksamhet för hela landet borde organiseras genom ett särskilt oberoende företag, ägt av pressen och radioindustrin och att verksamheten borde finansieras genom mottagaravgifter i stället för annonsering. Regeringen tillstyrkte förslaget, men det dröjde till år 1924 innan Telegrafstyrelsen kunde tillstyrka en kandidat, nämligen AB Radiotjänst. Regeringen gav således Radiotjänst koncession att sända ett rikstäckande radioprogram från och med den 1 januari 1925.
Telegrafverket startade tre sändare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men för att nå ut över resten av landet fick man utnyttja de privata radioklubbarnas sändare som slavsändare. På de tider som Riksprogrammet inte sände, kunde de privata radioklubbarna själva sända ett innehåll – ibland t o m finansierat av sponsring. Totalt fanns det 23 privata radiosändare i landet och flera av dessa fick dessutom del av lincensintäkterna för att kunna finansiera lokala program. Detta pågick in på 1930-talet, då Radiotjänst och Telegrafverket stegvist köpte upp de större radioklubbarnas radiotillstånd allt eftersom sändningsutrustningen behövde uppdateras. Under 1920- och 30-talen byggde Telegrafverket även ut ett antal så kallade rikssändare med starkare effekt än tidigare, mestadels av de statliga sändare som startats 1925-26, för att nå så stora delar av landet som möjligt.
Teknik
De tidiga rundradiosändningarna skedde ursprungligen genom AM på lång- och mellanvågsbanden. AM betyder amplitudmodulering, och är alltså en metod för att modulera radiovågorna så att de kan överföra signaler, medan lång- och mellanvågbanden ungefär sträcker sig mellan frekvenserna 150 och 1600 kHz.
En egenhet som radiosignalerna på lång- och mellanvågsbanden har är att de av atmosfäriska skäl har mycket större räckvidd under natt än under dag. En stark sändare som på dagtid når ut över ett eller ett par län i Sverige, kan under nattetid höras över stora delar av Europa. Därför är det viktigt att alla länder koordinerar vilka frekvenser man kan sända på och vilken styrka de olika sändarna kan ha.
Rundradions utveckling i Sverige efter 1945
Dubbelprogrammet
Precis som i de flesta övriga länder i Europa hade Sverige ett statligt monopol för vem som fick sända rundradio. Tekniken med att sända rundradio över lång- och mellanvågsbanden, som nattetid hördes över hela Europa, gjorde det i princip omöjligt att ha sända olika program samtidigt på grund av brist på tillgängliga frekvenser. På så sätt var det naturligt att varje land i Europa, med så många olika språkområden, hade ett monopol på sändningarna. Det fanns helt enkelt inte plats för mer än en sändare i ett och samma område. Samtidigt fyllde allt fler sändare sitt innehåll under både hela dagen och kvällen och det blev tydligt att man utan vidare skulle kunna sända ännu mer innehåll till lyssnarna – om det bara funnits utrymme. I Sverige kallades frågan ”Dubbelprogrammet”, dvs hur Radiotjänst skulle kunna fördubbla sitt programutbud genom att sända på ytterligare en kanal.
I omvärlden började man att se sig om efter möjligheter att sända mer än ett program samtidigt i ett och samma område. En sådan möjlighet var FM (frekvensmodulering) på ultrakortvågsbandet (87-100 MHz), som man experimenterade med på 1940-talet. FM gjorde att ljudet blev klarare än genom AM.
Ultrakortvågsbandets signaler sträcker sig i princip inte längre än vad man kan se från radiomasten, vilket både är positivt, eftersom man inte stör ut radiosignaler på samma frekvens i andra länder, men är negativt, eftersom man måste bygga många fler sändare för att nå samma område som man kan nå på lång- och mellanvågsbandet. Dessutom måste radiolyssnarna byta ut sina radiomottagare för att kunna ta emot signaler på ultrakortvågsbandet.
Både det faktum att man skulle vara tvungna att bygga ut ett helt nytt sändningsnät med ett 60-tal sändare och att alla radiolyssnare skulle vara tvungna att byta ut sina radiomottagare gjorde att den svenska regeringen och riksdagen såg sig om efter andra alternativ.
Därför började Telegrafverket att förmedla radioprogram genom det snabbt utbyggda fasta telefoninätet, där radiosignalerna kunde tas emot genom en särskild dosa mellan teleuttaget och en vanlig radiomottagare. Eftersom signalerna inte nådde utanför själva kablarna, fanns det ingen risk för att de skulle kunna störa andra sändare som sände på samma frekvens.
Men den tekniska utvecklingen gick i rasande takt och på 1950-talet insåg alla att ett nytt medium som överförs genom radiovågor snart skulle få ett lika stort genomslag som radion fick på 1920-talet, nämligen televisionen.
I och med att televisionen började byggas ut i flera länder i Europa, var det i princip ofrånkomligt att även Sverige förr eller senare skulle starta en egen TV. Eftersom televisionens ljud sändes genom FM, fast på en något högre frekvens än rundradio, insåg alla att landet ändå skulle behöva bygga ut ett riksomfattande sändarnät för televisionen. Eftersom varje tv-sändare skulle nå ungefär lika långt som en radiosändare på FM-bandet, föll det sig naturligt att samordna utbyggnaden, för att täcka hela landet med både tv och radiosändare.
Samtidigt såldes allt fler radiomottagare i landet som redan var förberedda för sändningar på ultrakortvågsbandet. I och med den nya tekniken med transistormottagare, blev radioapparaterna också allt billigare.
Därför ändrade sig regeringen och riksdagen år 1955 och förordade istället en utbyggnad av flera rikstäckande radionät på FM-bandet, samtidigt som utbyggnaden av trådradio stoppades. Redan samma år delades Riksprogrammet i två, P1 och P2, som sände på vars ett FM-nät, som successivt byggdes ut över landet.
1960-tal: Pirater och Melodiradio
1970-tal: Allemansradio och lokalradio
1980-tal: Närradio
1990-tal: Privat lokalradio
2000-tal: Digitala distributionsformer
2010-tal: Slutet för AM och omformning av den kommersiella radion
2020-tal: Slutet för rundradio som massmedium?