Bakgrund
Radiovågor är den mest lågfrekventa formen av elektromagnetisk strålning. Genom att modulera vågorna kan man skicka signaler genom radiovågorna, så kallad radio.
Radiosignaler som används för att skicka ut ljudinnehåll från en sändare till många mottagare kallas för rundradio. Detta skiljer sig t ex från mobiltelefonsignaler där signalerna utnyttjas av både sändare och mottagare eller från t ex Bluetooth-signaler där signalerna går mellan en enskild sändare och en enskild mottagare.
Upptäckt och tillämpning
Förekomsten av radiovågor förutspåddes först av den skotske matematiska fysikern James Clerk Maxwell år 1867. Tjugo år senare genererade den tyske fysikern Heinrich Hertz radiovågor i sitt laboratorium. Sedan dess mäts radiovågor i enheten Hertz, som kan utläsas radiovågor per sekund. Slutligen utvecklade den italienske uppfinnaren Guglielmo Marconi de första praktiska radiosändarna och -mottagarna runt 1894.
Teknik
De tidiga rundradiosändningarna skedde ursprungligen genom AM på lång- och mellanvågsbanden. AM betyder amplitudmodulering, och är alltså en metod för att modulera radiovågorna så att de kan överföra signaler, medan lång- och mellanvågbanden ungefär sträcker sig mellan frekvenserna 150 och 1600 kHz.
En egenhet som radiosignalerna på lång- och mellanvågsbanden har är att de av atmosfäriska skäl har mycket större räckvidd under natt än under dag. En stark sändare som på dagtid når ut över ett eller ett par län i Sverige, kan under nattetid höras över stora delar av Europa. Därför är det viktigt att alla länder koordinerar vilka frekvenser man kan sända på och vilken styrka de olika sändarna kan ha.
Tillämpning i Sverige
Från början användes radio främst för telegrafisk kommunikation mellan fartyg och land och i Sverige reglerades rätt att sända radio sedan år 1905 genom att man var tvungen att ansöka hos regeringen om tillstånd, där Telegrafverket (nuvarande Post- och Telestyrelsen) först fick yttra sig.
Rundradion i Sverige
1921-1945: Radiotjänst och privata stationer som fasas ut
I Sverige genomfördes den första rundradiosändningen år 1921 i Boden och år 1922 började Telegrafverket försökssändningar i Stockholm. Under de första åren på 1920-talet dök även flera olika radioklubbar upp i landet som provsände rundradio, mestadels finansierade genom annonser, men med relativt låg effekt.
Telegrafverket föreslog för regeringen år 1923 att rundradioverksamhet för hela landet borde organiseras genom ett särskilt oberoende företag, ägt av pressen och radioindustrin och att verksamheten borde finansieras genom mottagaravgifter i stället för annonsering. Regeringen tillstyrkte förslaget, men det dröjde till år 1924 innan Telegrafstyrelsen kunde tillstyrka en kandidat, nämligen AB Radiotjänst. Regeringen gav således Radiotjänst koncession att sända ett rikstäckande radioprogram från och med den 1 januari 1925.
Telegrafverket startade tre sändare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Men för att nå ut över resten av landet fick man utnyttja de privata radioklubbarnas sändare som slavsändare. På de tider som Riksprogrammet inte sände, kunde de privata radioklubbarna själva sända ett innehåll – ibland t o m finansierat av sponsring. Som mest fanns det 23 privata radiosändare i landet och flera av dessa fick dessutom del av lincensintäkterna för att kunna finansiera lokala program. Detta pågick in på 1930-talet, då Radiotjänst och Telegrafverket stegvist köpte upp de större radioklubbarnas radiotillstånd allt eftersom sändningsutrustningen behövde uppdateras. I samband med Andra världskrigets inledning år 1939 stoppades de få kvarvarande regionala sändningarna helt.
Under 1920- och 30-talen byggde Telegrafverket även ut ett antal så kallade rikssändare med starkare effekt än tidigare, mestadels av de statliga sändare som startats 1925-26, för att nå så stora delar av landet som möjligt utan stöd av de tidigare privata slavsändarna.
1940- och 50-talen: Dubbelprogrammet
Precis som i de flesta övriga länder i Europa hade Sverige ett statligt monopol för vem som fick sända rundradio. Tekniken med att sända rundradio över lång- och mellanvågsbanden, som nattetid hördes över hela Europa, gjorde det i princip omöjligt att ha sända olika program samtidigt på grund av brist på tillgängliga frekvenser. På så sätt var det naturligt att varje land i Europa, med så många olika språkområden, hade ett monopol på sändningarna. Det fanns helt enkelt inte plats för mer än en sändare i ett och samma område. Samtidigt fyllde allt fler sändare sitt innehåll under både hela dagen och kvällen och det blev tydligt att man utan vidare skulle kunna sända ännu mer innehåll till lyssnarna – om det bara funnits frekvensutrymme. I Sverige kallades frågan ”Dubbelprogrammet”, dvs hur Radiotjänst skulle kunna fördubbla sitt programutbud genom att sända på ytterligare en kanal.
Även i omvärlden började man att se sig om efter möjligheter att sända mer än ett program samtidigt i ett och samma område. En sådan möjlighet var FM (frekvensmodulering) på ultrakortvågsbandet (87-100 MHz), som man experimenterade med på 1940-talet, framför allt i USA. FM gjorde att ljudet blev klarare än genom AM.
Ultrakortvågsbandets signaler sträcker sig i princip inte längre än vad man kan se från radiomasten, vilket både är positivt, eftersom man inte stör ut radiosignaler på samma frekvens i andra länder, men också är negativt, eftersom man måste bygga många fler sändare för att nå samma område som man kan nå på lång- och mellanvågsbandet. Dessutom måste radiolyssnarna byta ut sina radiomottagare för att kunna ta emot signaler på ultrakortvågsbandet.
Både det faktum att man i det relativt stora och glesbefolkade Sverige skulle vara tvungna att bygga ut ett helt nytt sändningsnät med ett 60-tal sändare och att alla radiolyssnare skulle vara tvungna att byta ut sina radiomottagare gjorde att den svenska regeringen och riksdagen såg sig om efter andra alternativ.
Därför började Telegrafverket att förmedla radioprogram genom det snabbt utbyggda fasta telefoninätet, där radiosignalerna kunde tas emot genom en särskild dosa mellan teleuttaget och en vanlig radiomottagare, så kallad trådradio. Eftersom signalerna inte nådde utanför själva kablarna, fanns det ingen risk för att de skulle kunna störa andra sändare som sände på samma frekvens.
Men den tekniska utvecklingen gick i rasande takt och redan på 1950-talet insåg alla att ett nytt medium som överförs genom radiovågor snart skulle få ett lika stort genomslag som radion fick på 1920-talet, nämligen televisionen.
I och med att televisionen började byggas ut i flera länder i Europa, var det i princip ofrånkomligt att även Sverige förr eller senare skulle starta en egen TV. Eftersom den analoga televisionens ljud sändes genom ultrakortvågsbandet, fast på en något högre frekvens än den nya FM-rundradion, insåg alla att landet ändå skulle behöva bygga ut ett riksomfattande sändarnät för televisionen. Då varje tv-sändare skulle nå ungefär lika långt som en radiosändare på FM-bandet, föll det sig naturligt att samordna utbyggnaden, för att kunna täcka hela landet samtidigt med både tv- och radiosändare.
Samtidigt såldes allt fler radiomottagare i landet som redan var förberedda för sändningar på ultrakortvågsbandet. I och med den nya tekniken med transistormottagare, blev radioapparaterna också allt billigare.
Därför ändrade sig regeringen och riksdagen år 1955 och förordade istället en utbyggnad av flera rikstäckande radionät på FM-bandet, samtidigt som utbyggnaden av trådradio stoppades. Redan samma år delades Riksprogrammet i två, P1 och P2, som sände på vars ett FM-nät, som successivt byggdes ut över landet.
1960-tal: Pirater och Melodiradion
Men allt var inte frid och fröjd bara för att Sveriges Radios totala sändningstider kunde fördubblas tack vare införandet av P2 på FM-bandet. Redan i december år 1958 startade den privata kommersiella radiostationen Skånes Radio Mercur sina sändningar över Skåne på internationellt vatten i Öresund. Stationen och frekvensen 88,0 MHz (och senare 89,6 MHz) på FM-bandet delades med danska Radio Mercur, som startat tidigare under året. Till skillnad från det mer varierade utbud som Sveriges Radio hade, sände Skånes Radio Mercur ett mer populärmusikinriktat format, och blev mycket populärt i mottagningsområdet längs den skånska Öresundskusten.
Både de svenska och danska regeringarna betecknade sändningarna som ”piratradio”, men hade svårt att agera direkt då stationen sände på internationellt vatten från ett fartyg som var registrerat i ett land som inte var med i Internationella Teleunionen. Hotet mot den svenska modellen med radiomonopol blev desto större när Radio Nord började sända ett liknande format på mellanvågsbandet utanför Stockholm i mars 1961. Det var inte bara Sverige och Danmark som ”drabbades” av piratradio, i bland andra Nederländerna (Radio Veronica, 1960) och Storbritannien (Radio Caroline, 1964) fick den statliga monopolradion också konkurrens av privata radiostationer baserade på fartyg i internationellt vatten.
Svaret från den svenska regeringen blev att låta Sveriges Radio starta programmet ”Melodiradion” med motsvarande innehåll med populärmusik, samtidigt som Radio Nord startade. Dessutom upprättades ett nytt tredje rikstäckande FM-nät, FM 3, i rekordfart och Melodiradion omformades till det nya formatet P3 redan sommaren 1962. I och med dessa åtgärder lade Radio Nord ned sina sändningar, medan lagändringar och åtal tvingade Skånes Radio Mercurs efterträdare Radio Syd att avsluta sina sändningar år 1966. Motsvarande lagändringar genomfördes även i bland annat Storbritannien (1967) och Nederländerna (1974).
1970-tal: Lokalradio
Radion var från början lokal, men redan från 1930-talet blev radion av olika skäl mer eller mindre helt centralstyrd. Det fanns motkrafter och år 1969 tillsatte regeringen en ny radioutredning som bland annat skulle titta närmare på frågan om lokala sändningar. Även Sveriges Radio hade fångat upp missnöjet med den centralstyrda radion och inlett regionala sändningar i liten skala från 1959. De regionala programmen sändes från början endast med 15 minuter om dagen i P2, men de ökade successivt och flyttade över till P3 år 1966.
Radioutredningen föreslog 1973 att man skulle inrätta 36 lokala stationer, organisatoriskt skilda från Sveriges Radio, men de skulle få dela frekvensutrymme med P3, åtminstone tills FM 4 kan etableras på 1980-talet med öppnandet av 100-104 MHz-bandet. Lokalradion skulle, precis som Sveriges Radio, finansieras genom den befintliga radiolicensavgiften. Regeringen följde utredningens förslag, med undantag av att områdesindelningen istället i stort sett skulle följa länsindelningen med totalt 24 lokala stationer.
Lokalradion började sända stegvist under hela 1977 och finns i princip kvar på samma sätt än i dag, även om sändningarna flyttade till FM 4 under andra halvan av 1980-talet, precis som 1969 års utredning hade förutspått. Sedan 1993 är lokalradion en del av Sveriges Radio.
1980-tal: Närradio
Trots att lokalradion organisatoriskt var skild från Sveriges Radio, var båda programformer ofrånkomligt public service och en del av det nationella radiomonopolet. När de borgerliga partierna år 1976 vann regeringsmakten för första gången sedan 1932 var det naturligt för den nya regeringen att se om det kunde finnas något alternativ till radiomonopolet. Kommersiell radio var fortfarande ovanligt i Europa, så regeringen sökte efter en annan modell.
Svaret blev närradio, en icke-kommersiell modell som fanns i USA under beteckningen ”public access”. Modellen infördes på försök i 15 orter runt om i Sverige, och den gick ut på att ideella föreningar fick fri tillgång till en FM-frekvens som täckte en kommun. Sändningarna fick inte finansieras med annonser, utan genom medlemsavgifter eller bidrag i olika former. Till skillnad från public service-radion behövde närradion inte vara opartisk. Det innebar att t ex politiska partier kunde få sändningsutrymme i närradion.
Det var formellt fritt fram för närradion att sända populärmusik, men dels fick föreningar vars enda syfte var att sända musik i radion inte tillstånd, dels gjorde förbudet mot annonsintäkter kombinerat med det faktum att närradion fick köpa både studio- och sändningsutrustning själva, plus upphovsrättsavgifter att få föreningar hade råd att sända musik, i varje fall mer än ett par timmar i veckan.
Trots dessa begränsningar blev närradion en mindre succé, försöket blev permanent 1982 och föreningar i Sveriges samtliga kommuner kunde ansöka om att få bilda en närradioförening. Snart fanns närradio i mer än 100 av Sveriges kommuner.
1990-tal: Kommersiell radio och bonnauktioner
Mot slutet av 1980-talet hade allt fler av Europas länder infört kommersiell radio, inklusive Sveriges samtliga grannländer. I ett försök att bilda opinion för kommersiell radio startade näringslivsorganisationer som sände musik i princip dygnet runt – finansierade av näringslivet, men utan reklam, som SAF Radio City i Stockholm, Göteborg och Malmö. Andra närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad (Trosa kommun), bröt helt sonika mot reklamförbudet och fick så småningom sina sändningstillstånd indragna.
När de borgerliga partierna åter vann regeringsmakten 1991 var en av de allra första åtgärderna att införa kommersiell radio. Den nya kommersiella radion i Sverige fick för Nordeuropa ovanligt liberala regler. I många länder i Nordeuropa utlystes radiolicenser och den som lovade ”bäst” radio vann den så kallade skönhetstävlingen. Därutöver kunde det finnas ett antal villkor för sändningarna, t ex att man var tvungen att sända nyheter och program på minoritetsspråk. I gengäld behövde stationen inte betala så mycket för sändningstillståndet, utan kunde göra en vinst på annonsintäkterna.
I Sverige gick man en helt annan väg. Regeringen fastslog från första början att den kommersiella radion skulle vara lokal. Därför delades Sverige in i omkring 40 lokalradioområden, med flera ”vita fläckar” mellan områdena. Stockholm fick 10 frekvenser, Göteborg fick fem frekvenser medan övriga områden fick vars två. Tillstånden fördelades genom en öppen auktion, där det vinnande budet också utgjorde årlig avgift. För att förhindra nätverksbildning var varje tillstånd tvunget att sända unikt material minst en tredjedel av tiden.
Resultatet blev att ingen blev nöjd, förutom möjligtvis finansdepartementet som fick in 100 miljoner kr varje år i koncessionsavgifter. Formen med högstbjudande gynnade aktörer med mycket kapital i ryggen, och väldigt många både mindre och större aktörer fick kasta in handduken efter ett tag. Efter ytterligare ett par år återstod i praktiken tre aktörer som drev en överväldigande majoritet av tillstånden. Frågan om koncessionsavgifternas vara eller icke vara har varit uppe till debatt från det ögonblick de infördes kommer att fortgå ända in på 2020-talet.
2000-tal: Digitala distributionsformer och skönhetstävlingar
Redan i början av 1990-talet experimenterade Televerket Radio med digitala utsändningar i Stockholmsområdet. Den standard som Televerket och dess motsvarigheter i Europa kommit överens om kallades DAB, Digital Audio Broadcasting. Från 1995 började Sveriges Radio testsändningar med DAB och Televerket Radios efterföljare Teracom AB började bygga ut ett rikstäckande nät som nådde omkring 85 % av befolkningen år 1998. Det stora problemet var att nästan ingen hade en DAB-mottagare och därför var det ingen som kunde lyssna på de digitala sändningarna.
Därför fick Sveriges Radio minskade anslag av riksdagen år 2002, varvid nästan samtliga DAB-sändare släcktes ned. Endast sändarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Luleå var kvar, vilka tillsammans nådde omkring 35 % av befolkningen. År 2005 beslutade regeringen att inte sätta något slutdatum för radiosändningar på FM-bandet, vilket la en våt filt över digitalradioutvecklingen.
Däremot satte den nya socialdemokratiska regeringen stopp för ”bonnauktionerna” på kommersiell radio redan år 1996. Men det var inte helt enkelt att ersätta auktionerna med en skönhetstävling. Efter flera protester, även inifrån Socialdemokraterna, kom man till slut fram till en enklare form av skönhetstävling för alla nya tillstånd, där juryn inte främst bedömde sändningarnas innehåll, utan om de var framtagna lokalt för en lokal publik. Ju fler lokala sändningar med lokalt innehåll och musik, desto större chans att vinna skönhetstävlingen. Det nya systemet infördes år 2001, men de tillstånd som redan hade delats ut genom auktioner fick fortsätta att betala den avgift som bestämdes på auktionen.
Men inte heller skönhetstävlingarna satte stopp för klagomålen. Det juryn skulle bedöma var de sökandes målsättningar. Om de inte uppfyllde målsättningarna när de väl fått tillstånden, fick de betala böter. Men problemet var att böterna var oerhört mycket mindre än de avgifter som kom fram vid auktionerna. De aktörer som ändå försökte följa målsättningarna insåg att lokalt innehåll med lokal musik var det sista lyssnarna önskade sig. Inte ens utan miljonavgifterna från auktionerna var det möjligt att driva en radiostation som ingen lyssnade på. Nästan alla tillstånd som delades ut genom en skönhetstävling lämnades tillbaka efter en kort period. När den borgerliga Alliansen vann valet 2006 var de flesta ense om att skönhetstävlingarna var en återvändsgränd.
2010-tal: Omformning av den kommersiella radion och slutet för AM
När riksdagen klubbade den nya Radio- och tv-lagen år 2010 försvann både skönhetstävlingarna och krav på lokalt innehåll. Däremot försvann inte avgifterna. Regeringen menade att radiospektrumet fortsatt var en begränsad resurs som måste fördelas på något sätt och då helst genom avgifter. Men istället för en ”bonnauktion” införde man sluten budgivning, där man fick lämna ett bud utan att veta hur stora bud ens konkurrenter lämnat. Intressant nog blev avgifterna med det nya systemet mer eller mindre identiska med avgifterna från auktionerna på 1990-talet.
Eftersom det hade visat sig att radiolyssnarna inte alls premierade lokala sändningar och lokalt innehåll avskaffades kravet på lokala sändningar i den kommersiella radion. Det blev en oväntad vinst för det fåtal aktörer som hade behållit sina tillstånd de vunnit på löftet om störst andel lokalt innehåll. De kunde snabbt sälja sina tillstånd till nationella aktörer som återutsände nationella format, utan att behöva betala de dyra avgifterna som konkurrenterna behövde göra.
Eftersom den nya lagen innebar att det nu fanns tre parallella avgiftssystem beroende på när tillståndet vunnits, beslutade regeringen också att samtliga tillstånd skulle återkallas år 2018 för att sedan utlysas på nytt i enlighet med den nya lagen. Då skulle alla aktörer åter få konkurrera på lika villkor. Samtidigt gjorde regeringen upp med idealet från 1990-talet om lokala sändningar. I stället för mer än 100 lokala radiotillstånd fördelades de befintliga frekvenserna, tillsammans med en del nya frekvenser, till tre nya nationella nätverk, samt ytterligare 35 länstäckande nätverk som aktörerna fick slåss om. Det intressanta var att trots att de yttre förutsättningarna ändrats drastiskt, så förblev det mesta vid det vanliga; samma tre aktörer som tidigare fyllde frekvenserna och de fick betala ungefär lika mycket för frekvensutrymmet som vid auktionerna år 1993-94, trots metodbytet till slutna budgivningar.
Den nya radiolagen möjliggjorde också för privata aktörer att börja sända digitalt. Men det var först år 2012 som de digitala tillstånden utlystes. Och även om alla som sökte och mötte kraven fick tillstånd år 2014, var det inte förrän år 2019 och 2020 som de första faktiskt började sända digitalt. Det berodde på att regeringen beslutat att det var aktörerna själva som fick finansiera utbyggnaden av de nya digitala radionäten. Det innebar att endast de större städerna fick tillgång till digitala kommersiella radiosändningar.
Slutligen innebar det nya decenniet slutet på mer än 80 års sändningar på mellanvåg. År 2010 lades nämligen den sista svenska mellanvågssändaren i Sölvesborg ned och med det blev det med ens svårare att lyssna på svensk radio på den europeiska kontinenten. Även de globala kortvågssändningarna skulle snart möta samma öde. För det fanns nämligen ett mycket enklare sätt att lyssna på svensk eller annan radio över stora avstånd.
2020-tal: Slutet för rundradio som massmedium?
Till skillnad från radio, så digitaliserades televisionen redan vid sekelskiftet. Televisionens digitalisering frigjorde frekvensutrymme som istället delades ut till bland annat DAB-radion. Nya digitala komprimeringsformer möjliggjorde att man ändå kunde sända upp till 50 tv-kanaler i marknätet, med ett mindre utnyttjande av frekvensspektrumet än när man sände två kanaler på 1980-talet. Så sent som år 2019 fanns det nästan dubbelt så många ansökningar som det fanns tillgängliga kanaler till den kommersiella televisionen, dvs 45 stycken. Men vid nästa utlysning hösten 2025 fanns det bara en enda kommersiell aktör som sökte plats i det digitala marknätet för tv. Vad hade hänt under dessa sex år?
Svaret var naturligtvis internet. Internet, som från början distribuerades antingen via det fasta telefonnätet eller genom särskilda fiberkablar dragna direkt till hushållen, hade gjort sitt intåg i Sverige i mitten av 1990-talet. Genom internet kunde hushållen både ta emot och skicka digitalt innehåll. Men det var inte förrän på 2020-talet som både nät och processorkapacitet möjliggjorde storskalig distribution av högkvalitativa videoutsändningar.
Den stora skillnaden var övergången från fast telefoni till mobil telefoni som också kunde förmedla innehåll genom internet. De nya generationernas mobiltelefoni, framförallt 4G- och 5G-näten, möjliggjorde att de flesta hushåll som antingen hade inte hade valt eller inte hade praktiskt möjlighet att ansluta sig till fibernätet ändå kunde få ”äkta” bredbandshastighet genom mobilnätet. När mätningar i mitten av 2020-talet visade att tv-sändningarna via marknätet endast togs emot av omkring 10 procent av hushållen, varav de flesta hade teknisk möjlighet att anslutas till mobilnätet, valde samtliga tillståndsinnehavare, förutom SVT och TV4, att lämna marknätet i januari 2025. TV4 lämnade marknätet ett år senare.
Även om mobiltelefonin använder sig av frekvensspektrumet, precis som radion och televisionen, är det inte fråga om ”broadcasting” eller ”rundradio”, dvs att en enskild sändare kan nå en stor mängd mottagare. Mobiltelefonin är istället ”duplex” dvs att både sändare och mottagare kommunicerar med varandra.
Det innebär att samtidigt som frekvensbehovet för broadcasting minskar så ökar frekvensbehovet för mobiltelefonin. När den marksända televisionen lämnade 700 MHz-bandet år 2014 fylldes de lediga frekvenserna omedelbart av 4G-telefoni.
Precis som för televisionen utmanades även radion allt mer av internet på 2020-talet. Det var inte enbart det faktum att man genom internet kunde lyssna på alla världens radiostationer som utmanade den traditionella rundradion, utan att även musikdistributionen förflyttades från fysiska skivor till strömmande abonnemangstjänster på internet, som t ex det svenska Spotify.
De snabba ändringarna i ljudkonsumtionsmönster påverkade naturligtvis även radion. Behövdes musikbaserad radio, när nästan alla har möjlighet att lyssna på nästan all möjlig musik ”on demand”? Behövs nyhetsradio, när nästan alla har möjlighet att lyssna direkt via nätet? Eller lyssna på poddar ”on demand”? Lyssnarundersökningar visade att framförallt nyrekryteringen till radion minskade snabbt, ungdomar fångades aldrig upp av radion på det sätt de gjort under de föregående hundra åren.
Regeringen uppfattade tidigt den kommersiella radiobranschens nödrop och beslutade dels att synkronisera de analoga och digitala sändningstillstånden för kommersiell radio för mer effektiv samordning av sändningarna, dels att avskaffa budgivningssystemet för fördelning av analoga radiotillstånd och ersätta det med samma urvalsförfarande som för den digitala radion, dvs en ”samlad bedömning” av ett varierat utbud i respektive sändningsområde. Eftersom det fortfarande bedömdes finnas fler intressenter än tillgängliga frekvenser behölls en avgift, men en kraftigt minskad sådan, baserad på reklamradiobranschens totala intäkter och sändningstillståndens omfång.
Samtidigt kom Sveriges Radio med liknande nödrop. Samordningen med tv-sändarna, som varit en förutsättning för radionätsutbyggnaden på 1950-talet, blev plötsligt en nackdel när majoriteten av tv-bolagen lämnade marknätet och därmed medfinansieringen av sändarmasterna. Regeringen tvingades snabbt utse en utredare för att hitta ett sätt att både säkra att marknätet över huvud taget skulle finnas kvar och hur det ska finansieras utan att kostnaderna drabbar programverksamheten. Det var nämligen inget tal om att lämna marknätet till förmån för internet, då regeringen ändå ansåg att det för Sverige försämrade säkerhetsläget under 2020-talet krävde ett mer robust system för att snabbt nå invånarna vid ett längre krisläge än vad den mobila 5G-telefonin kunde erbjuda.