Del 1: Visionen om mångfald i etern
Del 2: Radio till högstbjudande

Det finns i princip två olika sätt för det allmänna att fördela allmännyttiga men begränsade produkter, som exempelvis frekvenser på FM-bandet, eller 3G-frekvenser: Antingen kan man auktionera ut dem till den som bjuder högst, eller så anordnar man en ”skönhetstävling” med ett antal uppställda kriterier, och den ”lovar mest” får frekvensen. Den svenska regeringen valde, av olika skäl, metoden med auktioner till högstbjudande.

Det fanns dock flera problem med att auktionera ut de svenska reklamradiofrekvenserna med förhoppningen om att det skulle bli lokala sändningar av det.

Ett av problemen var att Sverige är glest befolkat. En normal lokal station, med anställda programledare, journalister, annonsförsäljare och administrativ personal skulle i genomsnitt endast kunna få runt 100 000 lyssnare på sin höjd. 100 000 läsare kanske fungerar för tidningar, men att få motsvarande intäkter genom radioreklam visade sig vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem var (och är) att det finns ”omöjlig konkurrens” i form av statligt finansierade, rikstäckande och lokala, stationer från Sveriges Radio. Dessa tar lyssnare som är intresserade av nationella nyheter (P1), klassisk musik (P2) eller lokal journalistik (P4). De nischerna var helt enkelt redan tagna, och dessutom väldigt dyra.

Även om man tar hänsyn till den glesa befolkningen och konkurrensen från Sveriges Radio var det inte skrivet i sten att det skulle bli så få aktörer på radiomarknaden. Det största problemet var begränsningen av frekvenser till två per stad. Detta ledde förvisso till välbehövliga tillskott i statskassan, eftersom den som bjöd högst fick betala summan till staten – varje år, indexuppräknat. Men i samverkan med det faktum att man fick samsända 16 timmar per dygn slogs alla lokala intressenter effektivt ut av de stora mediedrakarna. Dessa kunde lugnt lägga en miljon eller mer per frekvens, i den trygga förvissningen att man inte behövde anställa någon personal på orten. Allt kunde samordnas från en och samma station i Stockholm – innehållet, annonserna, t o m den ”lokalt producerade” nattliga musikmixen.

Auktionerna i sig var alltså inte huvudproblemet, det var ett antal samverkande faktorer som egentligen per automatik ledde till den situation man har idag med två nationella privata radioaktörer.

Regeringens intentioner om att man inte skulle få äga mer än ett lokalradiotillstånd, och tidningar inte skulle få äga några tillstånd, visade sig vara väldigt lätta att kringgå. Vad betyder det egentligen att man inte får äga mer än ett tillstånd? Jo, en juridisk person fick inte äga mer än ett tillstånd. Men om man istället äger två dotterbolag är dessa två olika juridiska personer – och dessa kan alltså äga vars ett tillstånd. På samma sätt kunde tidningar bilda dotterbolag som fick äga lokalradiotillstånd.

När socialdemokraterna vann valet 1994 var man fast beslutna om att stoppa framtida auktioner och istället fördela lokalradiotillstånd på andra sätt – något som visade sig vara lättare sagt än gjort, vilket beskrivs i nästa del.

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Det hela började bli pinsamt för den socialdemokratiska regeringen runt 1990. Efter Berlinmurens fall 1989 var Sverige i princip ensamma om att inte ha privat annonsfinansierad radio. Flera närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad och Radio P4 i Lund och Vellinge bröt aktivt mot lagen genom att ha reklam i sina sändningar. Granskningsnämnden drog in sändningstillstånd på löpande band, varvid nya föreningar sökte nya tillstånd på löpande band. Det påminde mycket om hur den svenska staten på 1800-talet drog in Aftonbladets utgivningstillstånd, varefter tidningen helt sonika sökte och fick nya utgivningstillstånd, fast för ”Det femte Aftonbladet”, ”Det sjätte Aftonbladet” etc. Aftonbladet vann den fighten och 150 år senare höll den socialdemokratiska regeringen på att förlora en liknande fight. Man insåg att slaget var förlorat och beställde en utredning om förutsättningarna för privat lokalradio (SOU 1991:108).

Kort därefter förlorade socialdemokraterna riksdagsvalet och en ny borgerlig minoritetsregering tillträdde. Kulturdepartementet under folkpartisten Birgit Friggebo la fram en promemoria om regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22). Promemorian föreslog att så många frekvenser som det bara var möjligt skulle frigöras i alla städer där det fanns intresse, minst 10 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där skulle de som ville kunna bjuda på en frekvens för att sända lokala program. Marknaden skulle sköta resten. Så blev det inte riktigt. Dels menade Post- och Telestyrelsen att det var helt omöjligt att skaka fram fler frekvenser än fyra i Malmö/Lund och fem i Göteborg. Dels blev de större aktörerna i mediebranschen allvarligt oroade av en hotande mördande konkurrens. När propositionen (1992/93:70) väl kom och klubbades igenom i riksdagen hade den avgörande förändringar gentemot promemorian: