Nio månader efter valet verkar det som om – ta i trä – Belgien faktiskt kommer att få en fast regering. I december fick den förre liberale premiärministern Guy Verhofstadt ta över regerandet, så att partierna skulle kunna förhandla ifred. Nu ser det ut som han den 20 mars kommer att kunna lämna över regeringen till förra årets valvinnare, kristdemokraten och flamländaren Yves Leterme. Förhandlingarna har lett till ytterligare försvagning av den belgiska staten: i och med uppgörelsen mellan kristdemokraterna, liberalerna, socialisterna och de gröna (två av varje, ett flamländskt parti och ett vallonskt) kommer även ekonomi- och industripolitiken, bostadspolitiken och jordbrukspolitiken ligga på delstatsnivå.
Detta är förvisso inget anmärkningsvärt i ett land där det mesta från kulturpolitiken till vapenexporten regionaliserats. Varför just vapenexporten kan man fråga sig? Jo, vapenproduktionen sker främst i Vallonien. För att inte den flamländska majoriteten i landet ska kunna stoppa den (till krigsförande länder exempelvis) har till och med vallonerna ansett att regionalisering kan vara en bra idé.
Om man publicerar alla förtroendevaldas epostadresser på kommunens/regionens hemsida är man väl precis så öppen och transparent som man någonsin kan vara? Eller är man verkligen det? Lomma kommun har nyligen gestaltat om sin hemsida, i samarbete med en medborgarpanel. Nu är hemsidan mycket mer medborgartillvänd jämfört med tidigare, allt efter devisen ”tala inte om vad du gör, tala om vad användaren vill veta”. Och omgöringen är lyckad och ger medborgaren både bättre information och bättre service än tidigare.
Men i en artikel i Sydsvenskan för ett tag sedan (ej på nätet) togs det faktum att man visar e-postadresserna till alla förtroendevalda på hemsidan – och att ingen medborgare utnyttjar det. Reportern själv hade gått igenom kommunalrådet Thomas Håkanssons e-post och kunnat konstatera att det till 95 % innehöll intern kommunikation. Men att ha adresser till alla tvåhundra förtroendevalda ger en falsk känsla av öppenhet. Poängen är att man som medborgare inte vet vem man ska rikta sin synpunkt till.
Problemet är att man i Sverige i första hand röstar på partier och inte på personer. Man utkräver ansvar av partier, men man har egentligen ingen aning om vilken person man ska utkräva ansvar av. Det faktum att både kommunstyrelsens ordförande (som företräder majoriteten) och oppositionsrådet normalt kallas för kommunalråd förvirrar saken ännu mer för medborgaren. Sedan är en kommuns förtroendemannaorganisation oftast allt annat än transparent. Kort sagt: om man har en synpunkt, vem av kommunens hundratal politiker ska man egentligen kontakta?
Ur medborgarsynvinkel tror jag att det bästa vore att man hade en brevlåda för alla ärenden. Den brevlådan ska vara riktad mot den politiska majoriteten. Det skulle sedan vara upp till en brevlåderedaktör från majoriteten att se till att brevet kom till rätt kommunalråd/nämndsordförande/förvaltningschef. Därutöver borde man ha specifika adresser till varje partis fullmäktigegrupper, där det tydligt står vilket parti som är i majoritet respektive opposition. På så sätt uppnår man både enkelhet (en adress för alla alla ärenden, medborgaren behöver inte lära sig vare sig kommunallagen eller kommunens organisation för att komma med en synpunkt) och tydlighet (om vem som styr och vem som inte styr).
För rättvisans skull ska påpekas att Lomma faktiskt redan har ett utmärkt och enkelt system för att hantera klagomål och synpunkter från medborgarna gentemot verksamheten, dvs tjänstemannaorganisationen. Det är möjligt att synpunkterna också når rätt politiker, men det uppges inte tydligt i så fall.
Väljarforskarna vid Göteborgs universitet har i en studie visat att kunskapen bland väljarna om vilket/vikla partier som styr Sverige är skrämmande lågt. Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna. Det finns ingen anledning att tro att kunskapen om vem som styr är bättre på regional eller lokal nivå.
Ett stort skäl till detta är i och för sig det faktum att man inte har majoritetsstyre i kommuner och landsting, i varje fall inte formellt sett. I stället medverkar alla partier proportionellt i en samlingsstyrelse. I teorin, alltså. I själva verket finns det de facto-majoriteter och oppositioner i nästan varje kommunhus i Sverige. Enda undantaget är Svedala kommun, mer om det senare.
Efter varje val samlas en majoritet i varje kommunfullmäktige och gör upp om hur kommunen ska styras under nästkommande mandatperiod. De partier som står utanför uppgörelsen bildar opposition. Poängen är att allt detta är offentligt och att lokalpressen nogsamt rapporterar alla uppgörelser i alla kommuner. På kommunal nivå finns det också en del rätt så spännande uppgörelser, t ex i Svalöv där (s) regerar tillsammans med (m), eller som i Trelleborg, där en sex-parti-koalition styr i minoritet (eftersom oppositionen s och sd inte kan bilda majoritet tillsammans).
Ändå undviker de flesta kommuners hemsidor att berätta för sina medborgare vilka partier som bildat majoritet i just sin kommun. Man redovisar nogsamt alla ledamöter i kommunfullmäktige och kommunstyrelse, det senaste valresultatet och alla nämndsledamöter. Bara inte vem det är som egentligen styr. Efter en snabb genomgång av Skånes 33 kommuners hemsidor har jag kommit fram till följande:
- 12 kommuner nämner klart och tydligt vilka partier som faktiskt styr kommunen
- 2 kommuner har ett parti egen majoritet (Bromölla-s och Vellinge-m), så där kanske det är onödigt att berätta om vem som styr)
- 1 kommun (Svedala) har faktiskt ingen majoritetsuppgörelse, utan där avgörs alla ärenden i fullmäktige
- 18 kommuner (!) nämner inte med ett ord vilka partier som har bildat majoritet.
Martin Lindvall på Frilagt reagerar också på lokala och regionala politikers vilja att ”gömma sig” bakom en förvaltningsstruktur, i stället för att klart och tydligt redovisa partiförhållandena, apropå en inbjudan jag skickat till honom. Till regionpolitikernas försvar i det här fallet måste jag ändå säga att man i Region Skåne hela tiden är väldigt klara över vem som styr och vilka som är i opposition.
PS. Om du verkligen vill veta vem som styr i din kommun, har Sveriges Kommuner och Landsting förtjänstfullt gjort en lista över alla 290 kommuners majoriteter.
Region Skåne planerar att införa medborgardialog via chat under våren. Tanken är att medborgarna ska kunna chatta med regionpolitiker om de ansvarsområden Region Skåne har.
Eftersom jag själv som tjänsteman i regionen är lite involverad av utvecklingen av just denna tjänst är jag naturligtvis intresserad av att spana lite hur andra har gjort. Region Skåne blir inte det första landstinget som upprättar chat mellan medborgare och landstingspolitiker. Försök har tidigare gjorts i bland annat Östergötlands, Jämtlands och Stockholms läns landsting. [Uppdatering 2008-01-10: SLL verkar ha tagit bort sidorna med chat-utskrifter]
Det som slår en när man läser utskrifterna från dessa chatter är främst det faktum att samtliga landsting låter företrädare från samtliga partier uppträda samtidigt. Jag antar att det är uppkommet ur en rättviseaspekt, men resultatet avskräcker. Det som händer är att en ”vanlig” medborgare ställer en fråga – omkring sju olika politiker ger varsitt svar, och i vissa fall debatterar sinsemellan, och under tiden inkommer en ny fråga, varvid några politiker svarar, medan andra fortsätter debattera den tidigare frågan. Resultatet blir fullkomligt oöverskådligt för den vanlige medborgaren som chattar och jag antar också att intresset av att delta i debatten med debattvana heltidspolitiker är begränsat. Stockholms läns landsting lär ha avbrutit sitt försök på grund av att intresset från medborgarna att delta i chatten minskade vid varje tillfälle.
Region Skåne kommer i stället ha ett något annat upplägg. Varje parti får en egen timme att helt själva chatta med eventuellt intresserade medborgare. Till skillnad från i Stockholms läns landsting, där alla fick debattera om landstingets alla ansvarsområden, kommer partierna själva att fokusera på ett speciellt ämnesområde, även om alla frågor självklart kommer att vara tillåtna.
Räcker detta? Kommer medborgarna strömma till chatten, eller är idén dödfödd från början? Det är svårt att veta. I mitten av förra månaden höll Dagens Nyheter en chatt med landstingsrådet Chris Heister (m) om Karolinska sjukhuset. Av utskriften att döma var intresset från läsarna stort och flera blev besvikna när Chris var tvungen att gå i förtid. Skillnaden mot SLLs tidigare chattar var naturligtvis att 1) Chris fick stå till svars ensam, 2) chatten handlade om ett väl avgränsat och förutbestämt ämne och 3) chatten skedde inte på landstingets webb, vilket förmodligen uppfattades som mer neutralt av medborgarna.
Personligen måste jag erkänna att jag aldrig har chattat förr (däremot har jag varit en flitig användare av Instant Messaging genom MSN Messenger) och jag är inte särskilt intresserad av att chatta heller. För mig är en av webbens poänger (till skillnad från t ex telefoni och andra direktkommunikationer) att man kan vara aktiv när man har tid, och inte under vissa speciella klockslag. Jag ställer gärna en fråga offentligt för att få ett offentligt svar, men jag behöver inte få svaret omedelbart. Nu utesluter ju inte en chat möjligheten för en ”dynamisk” FAQ eller andra verktyg för medborgardialog på webben och jag kommer i framtida inlägg omvärldsspana om just sådana möjligheter. Tills dess, håll utkik efter nästa chattillfälle på skane.se och delta gärna i debatten!
Skillnaden mellan etiketter och kategorier är inte alltid uppenbar för alla webbredaktörer, men den ger ganska stora utslag på en webbsida.
Traditionellt har webbsajter byggts som ett träd med flera olika grenar. Varje sida har sin plats på en (ibland flera) grenar. Detta tänk har även förts över till nyheter, som man då måste hänföra till sin speciella kategori. Detta kan jämföras med nyheter i tidningar, som antingen kan hamna i lokalt, inrikes, utrikes eller sport, men inte i flera eller samtliga samtidigt.
Men när det gäller webbplatser kan (och ska) man inte jämföra med tidningar. Det finns ingen anledning till att en artikel inte kan finnas i både inrikes och kultur samtidigt, om artikeln behandlar båda saker. Det är här etiketteringen kommer in. Kategorier är ömsesidigt uteslutande, medan en artikel kan ha flera olika etiketter, som till exempel denna som är etiketterad med både ”webbdesign” och ”webbstrategi”. Samtliga etiketter hittar du i kolumnen till höger, liksom hur många artiklar som finns bakom respektive etikett. Tänk på att en och samma artikel kan finnas bakom flera olika etiketter. Hur fungerar det på din sajt?
”Vår webbsida har ökat antalet unika besökare per vecka med 14 % jämfört med förra året”. Om en webbansvarig säger så, är det ett mått på framgång, eller ett misslyckande? Eller är mätningen helt irrelevant?
Problemet alla webbansvariga har, är sättet att mäta framgång på. Det gäller offentliga verksamheter i precis lika hög grad som privata. Antalet unika besökare är egentligen bara relevant om du säljer annonsplatser på din sajt – och knappt ens då, eftersom de flesta annonsörer vill betala för klick, snarare än visningar. Om antalet besökare har ökat på din sajt i offentlig regi, betyder det att kunderna/medborgarna är nöjda, eller betyder det att de är frustrerade eftersom de inte hittar det de söker, och måste leta om och om igen?
Fredrik Wackå publicerade en liten webb-baserad genomgång för snart ett år sedan, ”Fem sätt att mäta en webbredaktör”, som jag skulle vilja slå ett slag för. Det enligt mig bästa tipset för en webbansvarig i offentlig regi är att gå igenom andra sätt för medborgaren att informera sig om myndighetens ansvarsområden. Oftast är det enda andra sättet genom telefon till växeln. Fråga då växeltelefonisterna vilka som är de tio vanligaste frågorna. Gå sedan igenom hur dessa besvaras på hemsidan och hur just denna information kan förbättras. Gör därefter en ny mätning om vilka som är de vanligaste frågorna. Om det är nya frågor, har du nått framgång.
Användartester är oftast ett dyrt inslag i en webbutveckling. Även när de är genomförda kan mycket gå snett. När Svenska Dagbladet lanserade sin nya layout och struktur tidigare i höstas fick man dra tillbaka hela sajten efter några timmar. Skälet var att användarna hittade så många fel att sajten blev i det närmaste obrukbar.
Svenskan tänkte dock om och bjöd in alla sina läsare till tester av den nya sajten. Några kvällar i veckan, mellan 23.30 och 24.00, la man ut den nya versionen i skarpt läge, och så fick besökarna komma med synpunkter. Efter en tid fick man en sajt som klarade att visas i de flesta operativsystem och webbläsare.
Fullt så långt som SvD behöver man inte gå, men om man inte har några affärshemligheter finns det egentligen ingen anledning till att inte be användarna om hjälp vid lanseringen av en ny sajt. Man behöver ju inte lägga ut den skarpt på en huvudserver, utan ha en öppen version på en testserver.
Skatteverket och Kronofogden har under året gjort motsvarande och bett användarna om synpunkter till en förstudie för en ny webbplats för de båda myndigheterna. Denna avslutades i dagarna och förstudien ska nu lämnas in till styrgruppen för vidare åtgärder. De har fått många intressanta och värdefulla synpunkter från användarna, många av dem har varit genuint intresserade och mycket kunniga i webbutvecklingsfrågor.
Vårdguiden i Stockholm har däremot precis börjat och jag kan rekommendera ett besök på deras utvecklarblogg ”Vårdguiden Labs” för att se hur långt de kommit.
Den 13 december markerar årsdagen av den kontroversiella satirsändningen ”Bye Bye Belgium” på den franskpråkiga televisionen i Belgien, RTBF La Une. Sändningen var gjord som en extra nyhetssändning, där man kungjorde Flanderns utträde ur Belgien, att gränsposteringar var upprättade mellan Flanderna och Bryssel/Vallonien, samt att kungen flytt utomlands. Den var rätt så skickligt gjord och många franskspråkiga belgare trodde att det var på riktigt, trots de skyltar med ”Detta är en fiktion” som dök upp i rutan då och då.
Sedan dess har både det politiska klimatet, men också medieklimatet delstaterna emellan hårdnat. Man har vant sig vid att politikerna från de olika språkgemenskaperna hoppar på varnadra, men på sistone har även pressen börjat hetsa upp stämningen. Redaktören för Het Laatste Nieuws pekar på just satirprogrammet som startskottet för den dåliga stämningen. Till saken hör att det i Belgien inte finns någon belgisk media – endast franskspråkig, flamländsktalande eller tyskspråkig.
Och som för att kasta bensin på lågorna har den förre regeringsbildaren Yves Leterme anklagat just RTBF för att piska upp stämningen mellan frankofoner och flamländare – genom att jämföra public service bolaget med den stationen i Ruanda som uppmanade till folkmord mot tutsierna. Med tanke på hur lugn situationen är i Belgien kanske det inte var en helt rättivs jämförelse …
För att bryta det politiska dödläget har kung Albert II gett valets förlorare Guy Verhofstadt i uppdrag att försöka hitta en lösning. Poängen med detta är att trots att Verhofstadt är flamländare så har han många valloners förtroende. Om uppdraget kommer att lyckas är däremot en helt öppen fråga.
Tills dess att en lösning har uppnåtts kan jag rekommendera nedanstående filmsnutt från den fejkade nyhetssändningen. I sann belgisk anda är det en flamländsk återutsändning av det ursprungliga programmet, textat på nederländska. Så även om du inte kan franska kan du nog förstå lite genom texten, särskilt om du kan engelska eller tyska.
Den uppmärksamme läsaren ser kanske några små symboler längst ner på varje inlägg. Dessa är också vanliga på dagstidningarnas artiklar nu för tiden. Det rör sig om s.k. sociala bokmärken. Vad är dessa bra för och vilka använder sig av dem?
Själv använder jag mig bara av ett fåtal möjligheter nedan, Pusha och Facebook. Det finns många fler sociala bokmärken. De har lite olika funktioner, men Pusha och Facebook är väl marknadsledande i Sverige inom sina respektive specialfunktioner.
Du kan klicka på Pusha efter en artikel du tycker är synnerligen läsvärd. Länken sparas då dels på en sida enbart för dig (ett slags bokmärken som nås från vilken dator som helst), dels kan artikeln, om den får tillräckligt många klick, komma upp på Pushas framsida. Klicket blir då till ett röstningsförfarande, där de populäraste artiklarna får plats på Pushas förstasida.
Utan att gå in för djupt om vad Facebook är kan man säga att det är en personlig blogg som endast de du själv godkänt kan läsa. På din egen Facebook-sida kan du genom ett flöde se vad alla dina bekanta (de som godkänt dig att läsa sina inlägg) gör. Genom att trycka på en Facebook-knapp kan man även tipsa sina bekanta om intressanta inlägg i tidningar eller på bloggar. Det är en mer passiv upplysning än att skicka ett mail om artikeln till alla dina bekanta.
Personligen använder jag mig av sociala bokmärken mer och mer, både genom att dela med mig av intressanta tips, men också genom att ta del av andras tips. Detta i, kombination med omvärldsbevakning genom RSS, har lett till att jag surfar mindre och mindre, samtidigt som jag får möjlighet att läsa fler läsvärda artiklar.
Som för att ytterligare understryka gårdagens inlägg om Kalmar kommuns nya webbsida, som fokuserar på en sökruta snarare än på att visa upp kommunens verksamheter, har Google presenterat de vanligaste sökorden i Sverige. Det konstiga med det är att de tio vanligaste sökorden är varumärken som redan bildar domännamn, som t ex Youtube, Swedbank, Bilddagboken, Myspace, Hitta och Blocket. Varför då göra sig omaket att söka efter dem på Google? Informatören har kanske hittat svaren på gåtan. De viktigaste är att
1. Google tar hänsyn till dina stavfel med ”Menade du …?” Skriver du in en felstavad adress i adressfältet är det bästa som händer att den letar och letar. I värsta fall hamnar du på en sida som inte alls har med det söker att göra.
2. Det är svårt att veta om det du vill åt slutar på .com, .se eller .org. Google hjälper dig på traven.
3. Google ger även andra förslag på källor, förutom bara webbsajten. Om det är en produkt du letar efter så kanske du även vill hitta annan information än bara från dem som ger ut den.
Bloggar om medborgardialog och sociala medier för offentliga myndigheter.
Inlägg (RSS)