Imorgon kommer de kommersiella radiostationerna som kontrolleras av SBS och MTG tystna mellan 07.00 och 08.00 som en protest mot de höga koncessionsavgifterna, 136 miljoner för hela branschen under ett år. Man uppmanar sina lyssnare att mejla statsminister Fredrik Reinfeldt med ett färdigskrivet brev på Radiobranschens hemsida. I brevet skriver man bland annat man ”inte kan förstå varför den kommersiella radion måste betala 130 miljoner kronor/år bara för rätten att sända radio”. Då är det tur att jag kan påminna dem om varför de måste betala dessa 130 miljoner kronor per år. Det var nämligen de själva som bestämde summan!
Det finns nämligen ett begränsat antal frekvenser att sända radio på, särskilt när det finns nationell public service-radio på fyra rikstäckande frekvensnätverk. Så är det mer eller mindre i alla länder i världen. Och oftast finns det fler som är intresserade av att sända radio än det finns lediga frekvenser. Då måste man ha en metod för att bestämma vem som ska få lov att använda sig av de lediga frekvenserna.
Det finns två huvudmetoder för att fördela radiofrekvenser bland intresserade bolag. Antingen gör man som i Tyskland, Norge och de flesta andra länderna i Europa och har en så kallad skönhetstävling. Det innebär att en politiskt tillsatt nämnd bestämmer ett antal kriterier för att ett bolag ska få lov att sända radio på en frekvens. Det bolag som bäst uppfyller kriterierna, dvs som vinner skönhetstävlingen, får lov att sända radio på frekvensen.
Eller så har man en auktion. Det går ut på att de intresserade bolagen förbinder sig att betala en viss avgift till staten för att få lov att sända radio. Den som lovar högst avgift vinner frekvensen. Det var den metoden som man hade i Sverige när majoriteten av de privata frekvenserna fördelades 1993-1996. Intressant nog var det just de stora mediebolagen (bland annat SBS och MTG) som arbetade för att Sverige skulle ha auktion i stället för skönhetstävling när man fördelade sändningstillstånden.
Det är alltså inte staten som har bestämt att radiobolagen ska betala 130 miljoner kronor per år för att få lov att sända radio – det är de själva. De enda kriterier staten ställde på radiobolagen var att de skulle betala minst 40 000 kronor per år, att samma bolag inte fick kontrollera mer än en frekvens per ort, att de högst fick sända ett visst antal minuter reklam per timme, samt att minst åtta timmar per dygn skulle produceras lokalt, vilket tolkades som åtta timmars cd-växlare nattetid.
De länder som har skönhetstävlingar brukar ställa som krav att man ska ha en egen, oberoende nyhetsredaktion, att man sänder på minoritetsspråk, eller att man sänder en viss sorts musik. Dessutom har man ofta ägarmässiga begränsningar, t ex att inget befintlig mediebolag får äga mer än 49 % av radiostationen osv. I slutet av 90-talet gick Sverige över till skönhetstävling och det är den metoden som gäller idag. Nu är avgiften åter 40 000 kronor per år. Den som lovar att sända mest lokalt material av de sökande vinner frekvensen. När denna metod infördes klagade radiobranschen högljutt mot att politikerna skulle bestämma innehållet i radion.
Problemet med radiobolagens önskemål att sänka eller avskaffa koncessionsavgifterna är att man då sätter spelreglerna ur spel. Det fanns massor av intresserade radiobolag som förlorade auktionerna och som därför berövades möjligheten att sända radio. Den som vann gjorde det mot löftet att betala den vinnande summan till staten varje år. Om man nu skulle avskaffa koncessionsavgiften, hur motiverar man att det är dagens radiobolag som får sända radio på frekvenserna, och inte de som förlorade? Man vill behålla vinsten, men man vill inte tävla för att vinna.
Tills radiobranschen kommer fram till vilken metod man vill att frekvenserna ska fördelas med tycker jag att regeringen lugnt kan ignorera morgondagens protest.
Se även Sydsvenskan, DN, HD, SvD