Medborgardialog är över huvud taget en komplicerad affär. Det handlar om att beslutsfattare ska vara redo att lämna över inflytande till medborgarna, eller åtminstone att ge medborgare en möjlighet att påverka beslutsprocessen, även om ansvaret ligger kvar hos beslutsfattarna. Däri är det ingen skillnad om man har medborgardialog på gator och torg eller i chattrum.

I mitt föredrag kommer jag ta upp erfarenheter från olika medborgardialoger i Sverige och utomlands, och vad man bör tänka på när man ska föra dialog på nätet. En del av slutsatserna kommer även hamna här på bloggen under de närmaste dagarna.

Om en myndighet öppnar ett konto på Twitter, Facebook eller Youtube, så räknas detta som en förlängning av myndighetens ordinarie informationsplattform. Det går därför inte för sig att ha olagliga eller ens olämpliga kommentarer från allmänheten på dessa sidor, varför de måste förhandsgranskas. Vilket leder till nästa problem: en privat organisation kan sätta upp vilka regler som helst och porta vem som helst från sina sidor utan vidare – det kan inte en myndighet, i varje fall inte en myndighet som har en demokratiskt vald ledning. På vilka grunder kan en myndighet censurera eller hindra inlägg från sina medborgare? Det går, Region Skåne använder sig exempelvis ibland av en modererad chatt, men det är inte lätt. UPPDATERAD: Se exempel på begränsningar av inlägg här.

Det är därför offentliga organ undviker att utnyttja interaktiviteten som möjliggörs av sociala media. Man kan visst öppna konto på Twitter, men det som går ut måste överprövas på samma sätt som all annan information som går ut från myndigheten, vilket gör att snabbheten och spontaniteten från mikrobloggen oftast går förlorad. Och vem ska man följa? För att inte förnärma någon brukar man välja att inte följa någon alls – eller bara andra twittrare inom samma myndighet.

Det går alltså inte att mäta myndigheters interaktivitet och deltagande i sociala medier med samma måttstock som med andra aktörers. Ett enkelt verktyg blir i en myndighets hand plötsligt ett svårt, utan dess egen förskyllan.

Andra skriver intressant om Region Skåne, twitter, sociala media

Se även Sydsvenskan, Norra Skåne och Ystads Allehanda.

Jämför man det amerikanska Twitter med de motsvarande tjänsterna Jaiku från Finland eller Bloggy från Sverige saknas mycket riktigt en möjlighet att debattera eller kommentera ett enskilt twitter-inlägg. Men om man ser twitter som en arena att utbyta tankar och åsikter, snarare som en plattform för att föra ut och diskutera budskap, blir bilden en annan.

Lösningen för att kunna utnyttja twitter som ett dialogverktyg stavas ”hashtag”, eller etikett på svenska. Inlägg som får en viss etikett kan, i realtid, följas genom olika sökmotorer eller program. Enklast är att utnyttja sig av Twitters egen söktjänst (http://search.twitter.com/search?q=%23etikett) eller sidan hashtags.org. Under uttagningarna till den svenska melodifestivalen twittrade många samtidigt om de olika bidragen. Genom att etikettera samtliga inlägg med etiketten #melfest kunde en samtidig diskussion mellan olika twitter-användare uppstå spontant – utan att de tidigare hade ”addat” varandra.

Region Skåne kommer under sitt nästa regionfullmäktigemöte den 29 april på försök använda sig av Twitter som ett nytt sätt att föra ut innehållet i mötet och som en ny arena för dialog och diskussion bland politiker och allmänhet kring fullmäktige. Vid sidan av den normala webb-tv-sändningen kommer en tjänsteman att på twitter.com/regionskane i realtid skriva vilken punkt på dagordningen som diskuteras, länka till relevant handling samt etikettera inlägget med #skane. De twittrare som vill kommentera eller lägga till något, vare sig de sitter i regionfullmäktige eller ej, kan då skriva ett inlägg med etiketten #skane. Samtliga inlägg dyker upp på valfri sökmotor. Själv använder jag mig av TwitterGadget på min iGoogle-sida, vilket tillåter mig att samtidigt följa alla inlägg med etiketten och skriva egna inlägg.

Kommer det då att fungera? Tja, frågan är väl ännu så länge öppen. Redan under förra fullmäktigemötet twittrade en del ledamöter, men utan etikett och utan någon neutral part som talar om vad som är på gång under fullmäktigemötet är det svårt för utomstående att delta. Men om det är minst en utomstående som på något sätt deltar i debatten kan det ändå räknas som en framgång – idag finns det nämligen inga som helst möjligheter att som medborgare kommentera fullmäktigemötet i realtid och förvänta sig att någon ledamot ser kommentaren, eller kan svara på den.

I torsdags ringde tjänstemannen i beredskap och förvarnade om en händelse som kanske kunde falla inom mitt ansvarsområde. En skolbuss med 20 elever hade kört av vägen utanför Tomelilla. Skadeläget var oklart, men räddningsledaren på plats ”lät lugn”, så det var antagligen inget allvarligt. Men man kunde inte veta säkert och kanske bussen tillhörde landstingets kollektivtrafikverksamhet Skånetrafiken. Då hade det också hamnat i mitt ansvarsområde, men räddningsledaren hade naturligtvis inget intresse av att ta reda på bussbolag.

Innan jag började göra research och förbereda mig för en mediaanstormning om det faktiskt var en allvarlig händelse, fick jag en ingivelse och kollade på lokaltidningens webbplats först. Och faktiskt, Ystads Allehanda var långt före landstingsadministrationen. Inte nog med att de hunnit ge en rätt så korrekt redogörelse av händelseförloppet – de hade även publicerat ett fotografi från olycksplatsen som en läsare hade MMS:at till tidningen (den är ej kvar på den slutgiltiga artikeln). Bilden besvarade i princip alla mina frågor och gjorde också att jag la ner förberedelserna – det var ingen fara, vare sig för passagerare eller för landstingets kollektivtrafikorganisation.

Vid det här laget började jag fundera om detta inte vore en sak för våra ambulanser att ta efter: att fotografera olycksplatsen och messa bilden till en hemsida, så att central räddningsledning får en bättre bild av läget. Kanske till och med filma med en mobilkamera och sända direkt à la Bambuser.

Knappt hade jag tänkt tanken förrän jag insåg att jag knappast var först med idén. Dagens Nyheter toppade nämligen samtidigt sin sajt med nyheten om att räddningspersonal direktsände olycksplatser via nätet. Ett utmärkt initiativ tycker jag och jag vill härmed puffa alla landsting att ta lärdom av försöket i Göteborg: Information Technology and Emergency Response: Värdefullt samarbete med Bambuser i LiveResponse

Observera att bussen på bilden inte har något sammanhang med texten, annat än att den illustrerar en motsvarande olycka. Foto: Egon

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Del 2: Radio till högstbjudande

Det finns i princip två olika sätt för det allmänna att fördela allmännyttiga men begränsade produkter, som exempelvis frekvenser på FM-bandet, eller 3G-frekvenser: Antingen kan man auktionera ut dem till den som bjuder högst, eller så anordnar man en ”skönhetstävling” med ett antal uppställda kriterier, och den ”lovar mest” får frekvensen. Den svenska regeringen valde, av olika skäl, metoden med auktioner till högstbjudande.

Det fanns dock flera problem med att auktionera ut de svenska reklamradiofrekvenserna med förhoppningen om att det skulle bli lokala sändningar av det.

Ett av problemen var att Sverige är glest befolkat. En normal lokal station, med anställda programledare, journalister, annonsförsäljare och administrativ personal skulle i genomsnitt endast kunna få runt 100 000 lyssnare på sin höjd. 100 000 läsare kanske fungerar för tidningar, men att få motsvarande intäkter genom radioreklam visade sig vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem var (och är) att det finns ”omöjlig konkurrens” i form av statligt finansierade, rikstäckande och lokala, stationer från Sveriges Radio. Dessa tar lyssnare som är intresserade av nationella nyheter (P1), klassisk musik (P2) eller lokal journalistik (P4). De nischerna var helt enkelt redan tagna, och dessutom väldigt dyra.

Även om man tar hänsyn till den glesa befolkningen och konkurrensen från Sveriges Radio var det inte skrivet i sten att det skulle bli så få aktörer på radiomarknaden. Det största problemet var begränsningen av frekvenser till två per stad. Detta ledde förvisso till välbehövliga tillskott i statskassan, eftersom den som bjöd högst fick betala summan till staten – varje år, indexuppräknat. Men i samverkan med det faktum att man fick samsända 16 timmar per dygn slogs alla lokala intressenter effektivt ut av de stora mediedrakarna. Dessa kunde lugnt lägga en miljon eller mer per frekvens, i den trygga förvissningen att man inte behövde anställa någon personal på orten. Allt kunde samordnas från en och samma station i Stockholm – innehållet, annonserna, t o m den ”lokalt producerade” nattliga musikmixen.

Auktionerna i sig var alltså inte huvudproblemet, det var ett antal samverkande faktorer som egentligen per automatik ledde till den situation man har idag med två nationella privata radioaktörer.

Regeringens intentioner om att man inte skulle få äga mer än ett lokalradiotillstånd, och tidningar inte skulle få äga några tillstånd, visade sig vara väldigt lätta att kringgå. Vad betyder det egentligen att man inte får äga mer än ett tillstånd? Jo, en juridisk person fick inte äga mer än ett tillstånd. Men om man istället äger två dotterbolag är dessa två olika juridiska personer – och dessa kan alltså äga vars ett tillstånd. På samma sätt kunde tidningar bilda dotterbolag som fick äga lokalradiotillstånd.

När socialdemokraterna vann valet 1994 var man fast beslutna om att stoppa framtida auktioner och istället fördela lokalradiotillstånd på andra sätt – något som visade sig vara lättare sagt än gjort, vilket beskrivs i nästa del.

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Det hela började bli pinsamt för den socialdemokratiska regeringen runt 1990. Efter Berlinmurens fall 1989 var Sverige i princip ensamma om att inte ha privat annonsfinansierad radio. Flera närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad och Radio P4 i Lund och Vellinge bröt aktivt mot lagen genom att ha reklam i sina sändningar. Granskningsnämnden drog in sändningstillstånd på löpande band, varvid nya föreningar sökte nya tillstånd på löpande band. Det påminde mycket om hur den svenska staten på 1800-talet drog in Aftonbladets utgivningstillstånd, varefter tidningen helt sonika sökte och fick nya utgivningstillstånd, fast för ”Det femte Aftonbladet”, ”Det sjätte Aftonbladet” etc. Aftonbladet vann den fighten och 150 år senare höll den socialdemokratiska regeringen på att förlora en liknande fight. Man insåg att slaget var förlorat och beställde en utredning om förutsättningarna för privat lokalradio (SOU 1991:108).

Kort därefter förlorade socialdemokraterna riksdagsvalet och en ny borgerlig minoritetsregering tillträdde. Kulturdepartementet under folkpartisten Birgit Friggebo la fram en promemoria om regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22). Promemorian föreslog att så många frekvenser som det bara var möjligt skulle frigöras i alla städer där det fanns intresse, minst 10 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där skulle de som ville kunna bjuda på en frekvens för att sända lokala program. Marknaden skulle sköta resten. Så blev det inte riktigt. Dels menade Post- och Telestyrelsen att det var helt omöjligt att skaka fram fler frekvenser än fyra i Malmö/Lund och fem i Göteborg. Dels blev de större aktörerna i mediebranschen allvarligt oroade av en hotande mördande konkurrens. När propositionen (1992/93:70) väl kom och klubbades igenom i riksdagen hade den avgörande förändringar gentemot promemorian:

Det tyska vänsterpartiet bildades förra året efter en sammanslagning av PDS (det nya namnet på DDR:s kommunistparti) och WASG (en utbrytargrupp ur de tyska socialdemokraterna, ledd av dess tidigare partiledare Oskar Lafontaine). I och med fusionen med WASG blev det östtyska kommunistpartiet uppenbarligen valbart även i västra Tyskland. Sedan återföreningen 1990 har PDS varit bland de största partierna i de östtyska delstatsparlamenten, men som Die Linke har man även kommit in i flera västtyska delstatsparlament – och i Tysklands förbundsdag.

Redan vid valet 2005 kom Die Linke in i förbundsdagen som ett valförbund mellan PDS och WASG och fick då en vågmästarroll. En roll man förlorade direkt, då kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD valde att bilda en blocköverskridande regering, hellre än att regera med stöd av Vänsterpartiet. Detta hade man redan gjort i ett antal östtyska delstater och det har man även fortsatt med, för att förhindra ett inflytande för Vänsterpartiet. Till skillnad från Sverige har man ingen tradition av att bilda minoritetsregeringar i Tyskland. Antingen bildar man en majoritetsregering, eller så utropar man nyval, vilket ses som onödigt och dyrt.

Den omaka koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater har dock knakat i fogarna ett tag nu och för att kunna profiliera sig inför förbundsdagsvalet 2009 har man önskat sig några rejäla segrar i de senaste delstatsvalen för antingen högerblocket (kristdemokraterna och liberalerna) eller vänsterblocket (socialdemokraterna och de gröna), snarare än att bilda ännu flera blocköverskridande koalitioner. Dock förgäves.

Vid både de västtyska delstatsvalen i Hessen (27 januari) och Hamburg (24 februari) fick Vänsterpartiet en vågmästarroll. I ingen delstat har en regering kunnat bildats än.

I Hessen skulle det stora slaget mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna stå. I högra ringhörnan stod hessens kristdemokratiske regeringschef Roland Koch, som utmanade förbundskanslern Angela Merkel om ledarskapet i CDU. Men för att vinna det, måste han också visa att han kunde vinna i sin egen delstat. Vilket han uppenbarligen inte kunde, även om han fortfarande försöker.

I den vänstra ringhörnan stod utmanaren Andrea Ypsilanti, ett kvinnligt stjärnskott bland socialdemokraterna, som skulle erövra makten från Koch i Hessen. Inte heller detta lyckades.

Att de före detta kommunisterna i Vänsterpartiet inte är ett alternativ för högerblocket är självklart, men även för socialdemokraterna är läget problematiskt. I Sverige bröt sig vänsterpartiet ut ur socialdemokraterna på 1920-talet och såren har så sakteligen läkts tillräckligt att man utan större problem har kunnat regera på vänsterpartiets nåder i många år. I Tyskland har PDS lett en diktatur i 40 år, medan WASG bröt sig ut ur socialdemokraterna så sent som 2004, och där har inga sår läkts.

I delstaten Berlin regerar dock socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet, men det har mer setts som ett undantag. Ett stort problem för socialdemokraterna har varit det faktum att Vänsterpartiet har haft svårt att hitta bra kandidater till delstatsvalen i västra Tyskland. I Niedersachsen valdes en ledamot med ursprung ur det västtyska kommunistpartiet, som strax efter valet gav uttryck för förståelse för Berlinmuren. Hon blev genast utesluten ur partiet, men skadan var redan skedd. Det blev ännu svårare för socialdemokraterna att bilda delstatsregering med Vänsterpartiets stöd.

I förrgår förklarade Andrea Ypsilanti att hon tänkte ställa upp som premiärministerkandidat i Hessen – och att hon tänkte regera om hon fick stöd av Vänsterpartiet, utan att bjuda in dem i regeringen. I detta fick hon stöd av socialdemokraternas partiledare Kurt Beck, som redan tidigare gett henne fria händer att själv avgöra om hon ville ställa upp med stöd av Vänsterpartiet.

Detta föranledde liberalernas ledare i Hessen att uppmana enskilda socialdemokrater i delstatsparlamentet att följa vallöftet att inte regera med hjälp av vänsterpartiet och därmed bryta mot partipiskan genom att rösta emot Ypsilantis kandidatur. En ledamot, Dagmar Metzger, hörsammade uppmaningen och förklarade för Ypsilanti att hon inte kunde räkna med hennes stöd. Ypsilanti tvingades dra tillbaka sin kandidatur och det socialdemokratiska partiet står praktiskt taget i spillror, både i Hessen och nationellt, då det även var ett svidande nederlag för partiledaren Kurt Beck.

Det lutar nu åt att en så kallad Jamaika-koalition kommer att bildas i Hessen. Jamaika, efter landets flagga som är svart, gul och grön, motsvarande färgen på de tyska kristdemokraterna, liberalerna och miljöpartiet. Även i Hamburg verkar de gröna och kristdemokraterna finna varandra.

Personligen tror jag att sådana koalitioner är mcyket bättre än ”stora koalitioner” mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det stora problemet med stora koalitioner mellan högern och vänstern är att det då bara finns två tänkbara oppositionspartier: vänsterextremisterna i Die Linke eller högerextremisterna i NPD. Det gagnar knappast den tyska demokratin att ge dessa partier större stöd än de förtjänar.

Andra skriver intressant om: Tyskland, Hessen, Hamburg, CDU, FDP, SPD, Grüne, Linke, Andrea Ypsilanti

Se även DN, DN2, Der Spiegel