Därför gör Alliansen gemensamma budgetar även i opposition

On 11 mars, 2017 by Thomas Nilsson

I veckan ställde Kim Ahola frågan på twitter om varför Alliansen (i det här fallet specifikt M+L+KD i Hässleholm) lade gemensamma budgetar även när de var i opposition.

Andemeningen var lite att när man styr i koalition lägger man gemensamma budgetar, i valrörelse lägger man gemensamma budgetar, men i opposition lägger man enskilda budgetar, för att på så sätt kunna profilera partiet under mandatperioden, annars kan man väl lika gärna slå ihop partierna?

Jag vet inte om Kim fick något svar på frågan, annat än att det uppenbarligen är vanligt att Allianspartier i Skåne lägger gemensamma budgetar även när de är i opposition, och jag såg även att Allianspartierna i Västerås (Kims hemstad) lägger enskilda budgetar där när de är i opposition. Men frågan lämnade mig ingen ro och nu har jag tänkt över saken i några dagar och kommit fram till följande försök till svar.

Själv bor jag i Lunds kommun, som har ungefär samma parlamentariska läge som Sverige i stort; kommunen styrs av en rödgrön minoritet, Alliansen är i opposition och SD är vågmästare. (Det finns lite fler partier i Lunds kommunfullmäktige än i riksdagen, men i stort stämmer jämförelsen). Direkt efter valet 2014 var det dags för kommunfullmäktige att besluta om budgeten. Det rödgröna minoritetsstyret lade självklart ett gemensamt budgetförslag. Eftersom Alliansen styrt kommunen gemensamt i åtta år och gått till val på en gemensam budget var det även naturligt för dem att lägga fram ett gemensamt budgetförslag. Och så lade SD fram sitt budgetförslag.

Jag har dålig insikt i om hur andra kommuner röstar fram sina kommunala budgetar, men i Lunds kommun vaskar man fram nämndernas budgetar först. Summan av dessa beslut bildar sedan kommunens totala budget. Det som hände var att i varje omröstning om nämndsbudgetarna ställdes de rödgrönas förslag mot Alliansens. Det budgetförslag som SD röstade på för varje nämnd vann.

I berättelsen om vems budget som vann ”totalen” kunde de rödgröna säga något i stil med att ”vårt förslag vann fyra av åtta gånger” och Alliansen kunde också säga att ”vårt förslag vann fyra av åtta gånger”. Men SD sa att de hade jämfört de rödgrönas OCH Alliansens förslag med sin egen budget per nämnd och i samtliga fall röstat på det budgetförslag som stod SD närmast. Deras berättelse blev att ”vårt förslag vann åtta av åtta gånger”. (OBS! Lund har inte åtta nämndsbudgetar, jag har förenklat berättelsen, se artikel i Sydsvenskan.)

Det där att Lunds rödgröna styre skulle styra med hjälp av en sverigedemokratisk budget lät ju inte så bra, ej heller för Alliansen, så inför nästa års budgetprocess förklarade så småningom Liberalerna att de minsann skulle lägga egna budgetar, självständigt från Alliansen. De har sedemera även förhandlat med det rödgröna styret om budgeten för skolnämnden, för att försäkra sig om majoritet i just skolfrågan.

Så läget nu är alltså ett rödgrönt styre i minoritet som får igenom sina budgetförslag, en ansvarsfull opposition som lägger egna budgetar som gör att de kan profilera sig ordentligt inför nästa val, och SD är inte längre vågmästare, slutet gott, allting gott?

Nej, så enkelt är det självklart inte. Kruxet är att kommunala budgetar påverkar människor på ett ytterst konkret sätt. Det gör förvisso nationella budgetar också, men det är sällan det kommer till samma konkreta exempel som det kan göra i en kommun.

Låt mig ta ett fiktivt exempel på hur det kan gå till. Ponera att ett budgetförslag från den styrande minoriteten konkret innebär att ett visst stadsdelsbibliotek måste läggas ner. Av en tillfällighet – mer eller mindre – lägger de olika partierna i opposition (såväl de fyra allianspartierna som SD) olika budgetförslag som är väldigt lika och som samtliga innebär att stadsdelsbiblioteket faktiskt kommer att finnas kvar. Men i omröstningssituationen röstar samtliga på sin egen budget och lägger ner sina röster efter att det egna förslaget förlorat, vilket innebär att minoritetsstyrets förslag går igenom och stadsdelsbiblioteket läggs ner. Samtliga partier, utom SD, som allt eftersom de olika motförslagen förlorar i omröstningsomgångarna fortsätter att rösta på det motförslag som till sist ställs mot minoritetsstyrets förslag.

I det här fiktiva exemplet blir den allmänna berättelsen som sådan: det rödgröna minoritetsstyret ville lägga ner stadsdelsbiblioteket, trots att det fanns en majoritet som var emot. Hur kunde då stadsdelsbiblioteket läggas ner, frågar sig många av stadsdelens väljare? De rödgröna står upp för sitt förslag, men allianspartierna mumlar något om ansvarsfull opposition och att inte stödja Sverigedemokraternas världsbild. Sverigedemokraterna å sin sida går passionerat ut med att de minsann försökte rädda stadsdelsbiblioteket och röstade på alla förslag som skulle ha räddat det, utan tanke på avsändare.

Vad ska en väljare som möts av ett nedstängt stadsdelsbibliotek tro? ”Ni kunde ha räddat biblioteket, men för att inte stödja SD:s invandringspolitik – som ju både de rödgröna och Alliansen redan har genomfört i riksdagen – så väljer ni med öppna ögon att inte stoppa nedläggningen?!”

Jag kan föreställa mig att dessa väljares syn på Allianspartiernas oppositionsarbete kommer att färgas av att de anser att allt de bryr sig om är spelteori och taktiska överväganden och positioneringar, men inte om deras stadsdelsbibliotek läggs ner eller inte. De enda som INTE bryr sig om spelteori och sådant, utan har ögonen på sakfrågan och gör ALLT för att rädda biblioteket, blir i detta specifika men fiktiva fall Sverigedemokraterna.

Så hur ska de oppositionspartier som inte vill lägga ner stadsdelsbiblioteket, men heller inte ge SD något inflytande i omröstningsprocessen göra? Tja, man kan ju alltid fatta specialbeslut i kommunfullmäktige och driva frågan till förvaltningsdomstolen, men jag tror inte att det förbättrar bilden av ett politiskt system med politiska partier som bara har fokus på spelteori, taktiska överväganden och positioneringar istället för på sakfrågor. Själv har jag inga bra svar på problemet, men det verkar ingen annan ha heller.

Comments are closed.