Varför offentliga myndigheter har svårt för sociala media

On 29 april, 2009 by Thomas Nilsson

Igår twittrade Region Skåne från regionfullmäktigemötet på twitterkanalen #skane. Ett intressant experiment som fått både ris och ros. Riset handlar, som vanligt, om den bristande interaktiviteten. Även om en twitterkanal erbjuder möjlighet till interaktivitet är tröskeln för hög för de flesta människor (man måste t ex ha ett twitter-konto, och då faller 95 % av mänskligheten bort).

Det finns dock goda förklaringar till varför offentliga myndigheter som sådana har svårt att öppna upp för sociala media med interaktivitet, till skillnad från exempelvis tidningar. När en myndighet använder sig av de nya möjligheter som finns öppnas plötsligt en dammlucka med juridiska frågor, som privata aktörer inte alls drabbas av.

Om en myndighet öppnar ett konto på Twitter, Facebook eller Youtube, så räknas detta som en förlängning av myndighetens ordinarie informationsplattform. Det går därför inte för sig att ha olagliga eller ens olämpliga kommentarer från allmänheten på dessa sidor, varför de måste förhandsgranskas. Vilket leder till nästa problem: en privat organisation kan sätta upp vilka regler som helst och porta vem som helst från sina sidor utan vidare – det kan inte en myndighet, i varje fall inte en myndighet som har en demokratiskt vald ledning. På vilka grunder kan en myndighet censurera eller hindra inlägg från sina medborgare? Det går, Region Skåne använder sig exempelvis ibland av en modererad chatt, men det är inte lätt.

Det är därför offentliga organ undviker att utnyttja interaktiviteten som möjliggörs av sociala media. Man kan visst öppna konto på Twitter, men det som går ut måste överprövas på samma sätt som all annan information som går ut från myndigheten, vilket gör att snabbheten och spontaniteten från mikrobloggen oftast går förlorad. Och vem ska man följa? För att inte förnärma någon brukar man välja att inte följa någon alls – eller bara andra twittrare inom samma myndighet.

Det går alltså inte att mäta myndigheters interaktivitet och deltagande i sociala medier med samma måttstock som med andra aktörers. Ett enkelt verktyg blir i en myndighets hand plötsligt ett svårt, utan dess egen förskyllan.

Comments are closed.